Pre-Op
Kategori: Sjukdomen
Veckan innan första operationen har varit ett enda myllrande kaos. Jag har varit på sjukhuset fyra gånger inom loppet av tre dagar. Dom väger och mäter och trycker och klämmer. Blodprover, kissprover och mitt i allt hör doktorn ett väsande ljud från mitt hjärta och jag måste testas för det också. En stor kvinna med plasthandskar smetar in min bröstkorg i en kall genomskinlig kräm och trycker sedan så hårt ned en liten apparat över revbenen att jag tror att de ska knäckas. Andas in. Andas ut. Det visar sig att ett av valven svänger ovanligt vilt fram och tillbaka. De säger att det inte är ovanligt.
Planen är att de ska ta bort min livmoderhals genom att göra en Trachelectomy. Men för att få göra den måste de först ta ut lymfkörtlarna och se om cancern redan har spridit sig dit. Det är en kikhålsoperation, fyra snitt över magen. Om de hittar cancern där är så är det ingen mening med att ta bort livmoderhalsen. Då blir det cellgifter eller strålbehandling. Det värsta.
Alla tester kommer tillbaka och en lavin av information följer med. En cysta i levern, inget att oroa sig för säger de. Ett sjövilt hjärta, inget att oroa sig för säger de. Ett blodtest visar att blodet koagulerar en millisekund långsammare än vanligt och just det är något att oroa sig för säger läkaren och ser allvarligt på mig under tjocka glasögonbågar.
Ett nytt blodtest tas och läkaren säger att de kommer ringa kvällen innan kikhålsoperationen och berätta om de kan göra den eller inte. Allt jag kan göra är att vänta.
