En Psykolog
Kategori: Sjukdomen
En vecka efter mitt besked och jag har varit hos mitt livs första psykolog. En liten hippietant med batikfärgad klänning och kofta i lila filt, halsband av sten och målade träpärlor, såklart. Hon hade blivit castad i rollen som sig själv. Vi satt på golvet på vita kuddar och solen sken igenom gardinerna i fönstret. Det är konstigt hur snabbt man kan öppna upp sig för en främling bara för att man betalat dem 65 pund i noggrant vikta sedlar. Jag vet inte ens riktigt vad som hände men jag pratade mycket, beskrev vänners och familjens reaktion. Skämtade om hur min lillebror reagerat med att säga något i stil med att “döden är det bästa som händer oss”. Hon skrattade inte. Den mesta utav gråten satt i bröstet så rösten blev tung och sprack när jag talade. I mitt huvud går tankarna från ett läge till ett annat, fram och tillbaka. I ena sekunden blir jag förbannad och vill skrika ut till världen hur jävla orättvist det är för att i nästa känna att jag egentligen har haft världens bästa liv och att jag är så otroligt tacksam för varje sekund jag får.
