Blödande Hjärtats Gränd

Långsamt har cellerna börjat dela sig. Och jag har inte känt någonting, har inte haft en aning. En liten missbildning, ett litet fel bland miljoner friska som kan döda och förgöra. Mamma säger att det är tur att läkarna i alla fall upptäckt det i tid. Jag ringer de närmaste vännerna en efter en. Hinner prata med två av dem innan krafterna försvinner. Ligger i fosterställning i soffan med telefonen tryckt mot örat. Js röst kommer från en plats långt borta. Hon säger att så länge det inte har spridit sig till ett större område så kan man skära bort, operera tills den inte finns mer. Jag ser smulorna och dammtussarna mellan dynorna där jag ligger med huvudet nedtryckt i det gråa tyget. Tänker att jag inte kommer kunna åka och hälsa på J som planerat. Tänker att det alltid är någon i kompisgänget som dör ung.

Att det kommer vara jag. 

Alla säger att det kommer blir bra, du kommer klara dig. Det kommer ordna sig. Jag förstår varför de säger så, att de vill visa att dem stöttar mig. Kanske behöver de tro på det själva. Som att om man säger något högt så blir det sant. Därför håller de tyst om de värsta tankarna. De om döden.

Jag litar inte på doktorn och sjuksköterskorna. Även om allt skulle gå så bra som det bara kunde och att dem tillslut säger att jag inte längre har cancer så kommer jag inte tro dem. Att det gradvis kommer blir värre är jag säker på. Kanske blir det inte cancern som dödar mig men just nu känns det inte otroligt.